Hustrun av Meg Wolitzer

Det ögonblick då jag bestämde mig för att lämna honom, det ögonblick då jag tänkte att nu räcker det, slungades vi fram i ett plan på tiotusen meters höjd över havet, men för en utomstående såg allt lugnt och fridfullt ut. Precis som i vårt äktenskap hade jag kunnat säga.

Ja, så börjar Meg Wolitzers roman Hustrun, där vi får följa paret Castleman under det drygt 40 år långa äktenskapet och slutligen hamna där boken börjar, i Helsingfors. Joan och hennes make, den framgångsrike författaren Joe, är på väg till Finland där han skall ta emot ett efterlängtat och prestigefyllt pris för sitt författarskap. Boken är kort och gott en förklaring till beslutet som fattandes på tiotusen meters höjd.

Språket dryper av sarkasm och även om detta är något jag normalt uppsakattar så blir det krystat på sina ställen och lite onödigt hårt. Själva handlingen är ganska förutsägbar och bjuder inte på några direkta överaskningar. Jag har lite svårt för att förstå mig på Joan och hennes agerande under alla år tillsammans med Joe. Det blir lite för mycket offerkofta för mig helt enkelt.

Det här är en typisk bokcirkelbok som skulle kunna diskuteras i evigheter och det är mycket möjligt att jag kanske skulle ha uppskattat boken liten mer om jag haft tillfälle att diskutera den med andra läsare, men för mig blir den här boken mest gnällig och krystad.

Be First to Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *